nennemis

Allt är grått, täckt av aska. Solen syns inte mer. Nästan alla är döda. De som inte är döda är antingen flyktingar, sjuka eller kannibaler, eller allt på samma gång. I Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The Road möter vi en man och hans son som går längs vägen med sina tillhörigheter i en gammal shoppingvagn. De är på väg söderut, mot havet. På nätterna lämnar de vägen och sover under en presenning med en revolver nära till hands.

Vad som har hänt sägs aldrig rätt ut men tankarna går till kärnvapenkrig eller någon annan katastrof. Det finns ingenting som växer längre och vägarna är strödda av lik, fastbrända i asfalten. En hamnstad ser ut att luta, eftersom stålkonstruktionerna husen är byggda på smälte och gav med sig för att sedan stelna igen i en för evigt skev nigning - även detta ger oss en ledtråd till vad som kan ha hänt. För de två vandrarna handlar det om att överleva, att hålla sig undan de gäng som lever på sina fångar, att hitta mat för dagen och att klara sig undan kylan och vätan. Pappan smyger sig iväg på nätterna när han får sina hostattacker, men sonen hör honom och de båda vet att han inte kommer att leva särskilt länge till. I revolvern har mannen två skott. Han har lovat att göra det som krävs av honom för att sonen inte ska komma i någon annans händer, men han tvekar mer och mer om den styrkan verkligen kommer att finnas där.
 
Inte direkt uppmuntrande läsning kanske, det stämmer. Men någonting får mig att sträckläsa The Road, Man vill veta vad som har hänt och man vill desperat veta om det finns något hopp i slutändan, för mannen och pojken, men även för mänskligheten.