Filmtips

I fredags kikade jag in på videobutiken No:1 och plockade med mig två stycken filmer.

Den första var Mellan väggarna som handlar om en skola i en Parisförort. Jag tyckte att den var ganska bra, men jag fick känslan av att man skulle se läraren Francois som en otroligt duktig och engagerad lärare som verkligen brydde sig om sina elever. Problemet är dock att man verkligen märker de kulturella skillnaderna mellan svenska och franska skolor. Det är otroligt hierarkiskt där och som Francois tilltalar sina elever och driver med dem och hänger ut deras svagheter öppet i klassrummet känns väldigt främmande och jag kan förstå att han får problem med disciplinen. Han tillåter dessutom väldigt mycket i klassrummet som jag aldrig skulle tillåta - varken från eleverna eller från mig själv! I slutet av filmen har inget heller lösts och ingen verkar ha lärt sig någonting av de tragiska händelserna som sker. Trots detta var det ändå en film som berör en, men kanske inte på det sätt som var tänkt?

Den andra filmen var en riktig feel good-film: Damernas detektivbyrå som förstås baseras på Alexander McCall Smiths första roman. Jill Scott spelar Precious Ramotswe och gör det underbart bra. Personerna, miljön, musiken och handlingen - allt var bra. Se den!

Den komprimerade dramatiska teatern

Den består av trenne gossar (gubbar, killar, män) som tar sig an stora teman och komprimerar ihop det till under två timmar. Tidigare produktioner har varit Guds samlade ord, Shakespeares samlade verk och Världens bästa böcker. Igår var jag med ett antal kollegor och goda vänner och såg Sveriges historia - 1000 år på 100 minuter. Det var roligt och galet med massa sång och dans och humor och mim och publikattacker, ja precis så som man önskade att historielektionerna skulle ha varit. Det här är en föreställning som jag verkligen rekommenderar alla att gå och se. Tyvärr kör de bara två kvällar till: 15:e och 16:e maj.
http://www.boulevardteatern.se/sidor/svhist.html

Alltid hos dig - bok 10:2009

Det blev en ganska lång läspaus, men nu är tian sänkt! Den höll på att bli omkörd av Att läsa Lolita i Teheran som vi skulle läsa i bokcirkeln. Men tyvärr var den så tråkig att jag inte kom mer än ett par kapitel. Förut hade jag nog segat mig igenom dem, men nu tänker jag som så att det finns alldeles för många bra böcker som jag ändå inte kommer att hinna läsa, så varför slänga bort tid på tråk?!

Alltid hos dig av Maria Ernestam är kanske inte en roman som jag alltid kommer att minnas eller som kommer att bli en klassiker som alla skolbarn måste läsa, men den fängslade och berörde och mer kräver jag inte.

Det är en kärlekshistoria i två tidsplan: det är Inga som förlorat sin man och försöker gå vidare på något sätt. Det första försöket gick mest ut på förnekelse och att gräva ner sig i arbete, men det var inte helt lyckat, så hon återvänder i stället till familjens gamla sommarställe i Marstrand. Där får hon ett, vad vi skulle kalla, städil och hittar en hel massa brev och tidningsurklipp, vilket ger ledtrådar till den andra historien som utspelas i Göteborg under första världskriget.

Jag gillar berättelser som är uppbyggda på det sättet. De visar på det allmänmänskliga som aldrig förändras oavsett tid och rum. Det är de stora frågorna om kärlek och vänskap och mod.


Hommage till Marcel Marceau

Jag valde att se föreställningen som en personlig hommage till Nils. För visst är det så att mim och cirkus hör ihop, i alla fall finns det beröringspunkter och vissa av smakproven i årets mimfestival på Boulevardteatern tror jag med bestämdhet att Nils skulle ha gillat.

Mim är mer än bara vitmålade ansikten och vita handskar på personer som finner sig inlåsta i en genomskinlig låda. Det är en scenisk förenkling av situationer och platser, avskalat och ja tyst, men i enkelheten blir den ofta svarta humorn desto tydligare. Mim är framförallt mycket fysisk teater och det är fascinerande att se vad en del kan göra med bara sina kroppar!

I mimcabaren fick publiken ta del av inte mindre än 20 olika uppträdanden, av varierande teman och även kvalitet. Allt var inte roligt eller bra, men flera nummer fick mig att skratta högt där jag satt. Till exempel den förvirrade clownen som var så osäker och inte vågade mima! Han gjorde mycket tafatta ansatser men gav upp direkt igen. En bit ur en pjäs som jag inte har hunnit skriva om än fanns också med: Hamlet -a stand up! En skådespelare spelar alla roller själv. Vansinnigt skickligt och vansinnigt roligt!

Earth hour och mim går inte helt smidigt hand i hand. Mim i mörkret är ingen hit. Men under tre minuter mimades det (tror jag) i totalt mörker. Vad han nu än gjorde så fick han (eller hon - vem vet?) många skratt.

O Grande Criador

Nu är detta visserligen ett tag sedan men jag och tre andra teaterombud var inbjudna till Boulevardteatern där vi ombudar. De hade besök av en portugisisk skådespelaregrupp som gjorde en föreställning som hette The great Creator. Den handlade om utvalda händelser i bibeln, lite ovanligt tolkade. De var tre stycken men spelade ett antal roller var. Mycket humoristiskt och varmt och vilka akrobater! De gjorde saker på scenen som jag aldrig sett förut, de klättrade uppför ett berg, sjönk i en sjö och allt bara med hjälp av tomma kartonger. Fantastiskt! Efter föreställningen fick vi mingla med portugiserna och alla skådisar och andra som arbetar på teatern. Hur trevligt som helst. Vi drack vin och åt catering-kronärtskockor i logen. Majsigt!

Jenny är... det här var roligt!

Jenny är årets kranskulla
Jenny är ett villaområde
Jenny är exklusivitet
Jenny är ett monster som ska döda alla
Jenny är ju en favvo
Jenny är en förvirrad tjej som sätter upp lappar överallt.
Jenny är kung
Jenny är kanske ingen toffel men så präktig och oskyldig att botten går ur
Jenny är ju ingen kille
Jenny är en snygg, smart och jävligt kompetent
Jenny är ett viktigt och förtroendefullt uppdrag
Jenny är baserad på en verklig händelse
Jenny är både stimulerande och spännande
Jenny är för liten att gå hela den långa vägen
Jenny är specialist på blåbär
Jenny är den tomat som blir till ketchup
Jenny är musik
Jenny är den som har gått in i fel lägenhet utan att märka något
Jenny är här för att stanna
Jenny är kortare än Prince
Jenny är också en jäkel på dansa
Jenny är växter, djur och natur
Jenny, är du och hela din personlighet
Jenny är förstärkt med betong
Jenny är kultur
Jenny är ett krävande och neurotiskt vrak
Jenny är mönstrets härskarinna
Jenny är ett hus med tidlösa moderna linjer och genomtänkta detaljer
Jenny är en 30 m lång festbåt
Jenny är disktrasan
Jenny är utbildad make
Jenny är någon guru
Jenny är inte så fasligt gammal
Jenny är en urgo-kanin
Jenny är kropp och själ i en förtjusande kombination.
Jenny är en ömsom galen ömsom fridfull flicka

Impro - bok 9: 2009

Keith Johnstone är en av förgrundsgestalterna i improvisationsteatern och han skrev 1979 Impro: Improvisation and the Theatre. Jag tänkte att det skulle passa bra att läsa den just nu eftersom han den här veckan har varit i Sverige och på Boulevardteatern och workshoppat med ett gäng improvisatörer. Igår hade de en föreställning som jag och 10 vänner var och såg. Det var inte så mycket en show som en lektion, eftersom Johnstone pratade mycket och förklarade mycket och hans improvisatörer fick prova hans games och göra om flera gånger, precis som på en dramalektion. Det var trots detta eller på grund av detta otroligt roligt att titta på! Det var dessutom väldigt lärorikt och nu vill jag bara prova själv! Det var det enda minuset med kvällen - att man ville hoppa ner på scenen och vara med! Johnstone är 75 år gammal och jag bara undrar hur man gör för att hålla sig så ung? Är det teatern, lekfullheten eller fantasin som gör det? I så fall ska jag fortsätta med improvisationsteater hela livet!!

Boken då? Ja, den var också otroligt intressant och roligt skriven! Det var roligt att ha läst den precis innan detta!

Fler böcker

Jag sitter på tåget mellan Sundsvall och Stockholm och borde jobba men först är det ju så mycket som ska kollas på nätet! Mail ska läsas, bloggar ska kollas och det ska facebookas. Det var en snabbtur upp till snön och familjen och det var väldigt trevligt. Mycket har hänt och händer och jag hoppas innerligt att allt löser sig.

Det har blivit lite mer läst också. Jag börjar ana sanningen bakom tesen att du inte kan undersöka något utan att påverka resultatet. Jag skulle räkna hur många böcker man läser på ett år, men redan efter två månader känns det som att jag har läst mer än normalt under kanske ett halvår. Blir jag kanske mer sporrad att läsa bara för att jag dokumenterar det? Har jag av någon anledning mer tid till läsning nu? Men varför i så fall?

Oavsett anledning har jag två böcker till till listan. Först ut en riktig chic-lit-bok: Den jag ville ha av Sheila O´Flanagan. Den handlar om två barndomskompisar varav den ena stjäl den andras fästman och flyttar från Irland till USA och blir rik och berömd. Den bestulna grämer sig länge och väl och gifter sig med rätt man av fel orsak och skiljer sig igen och ältar lite till och sen blir alla vänner igen.


Den andra boken var min bussbok, en tunn stackars bok men med ett lite tyngre innehåll än ovanstående bok. Det var Smärtbäraren av Åsa Nilsonne. Den handlar om en ung kvinna som har förmågan att ta över andras kroppar och har hittat ett sätt att tjäna pengar på detta. Hon tar dyrt betalt för att trimma folks kroppar som de själva har misskött. Låter praktiskt, eller hur! Någon annan tar kroppen genom diet och motion och gör av med dåliga vanor och beroenden och när du får tillbaka den är den så som du ville ha den! Det går också jättebra för huvudpersonen, ända tills klienten plötsligt verkar ha någon efter sig som vill henne illa och själv vägrar hon att komnma tillbaka till kroppen.


Snabbvisit i Schweiz

Idag var jag på studiebesök på Schweiz ambassad i Stockholm. Med mig hade jag 6 elever som läser tyska steg 5. En var sjuk och en skolkade, det ska jag ta itu med i morgon. Schweizarna var otroligt trevliga och generösa och ja - de bjöd på Toblerone! Eleverna var bra och ställde frågor, ett par av dem och ett par frågor i alla fall. Det var kul att göra något annorlunda med eleverna och att åka på utflykt!



Vackert land!

Inre säkerhet - bok 6:2009

Christa Bernuth har skrivit en snabb och intensiv deckare som utspelas i det forna DDR. Huvudpersonen Martin Berg i Inre säkerhet är intressant eftersom han inte är helt sympatisk, i alla fall inte inledningsvis, då han i alla lägen försvarar det system som han själv är en del av. Hans förklaringar blir med tiden dock allt med krystade och man undrar vem det är han egentligen försöker övertyga. Han arbetar som folkspolis och blir som sådan ansvarig för en utredning av ett mord på en kvinna som hittades ilandfluten på den lilla ö i Östersjön där berättelsen tar sin början. Det var inte helt ovanligt med misslyckade flyktförsök, men det konstiga är att hon är skjuten med västammunition. Det är bara en av detaljerna i fallet som är underlig och när Martin plötsligt tas ifrån fallet har han börjat nysta i något som han har svårt att hålla sig i från och börjar därför en egen, inofficiell utredning. Detta leder honom till Östberlin och till kontakter inom västterrororganisationer som visar sig bli sponsrade av hans egen regering. Martin blir indragen i saker han för bara en kort tid sen inte hade en aning om att de existerade och han blir tvungen att lita på människor, som har makt att ödelägga hela hans existens.

Det här var en perfekt bok för mig. Deckare, spioner, Tyskland, historia lite roadtrip och lite loooove!


Bokcirkel och operaimpro

Jag har gått med i en bokcirkel för första gången i livet. Vi var 10 tjejer som träffades på veg-restaurangen Chutney på Söder för att samtala om boken The Road. Himla kul grej! Jag kände bara en av tjejerna och en annan hade jag träffat på ett glöggmingel före jul, men alla var supertrevliga. Lokalen var inte optimal för det var svårt för alla att höra vad folk sa där vi satt vid ett långbord, men nästa gång ska vi vara hemma hos en av dem, så då blir det nog bättre. Lagom ambitiöst var det, inga superpretton alls! Nästa bok vi ska läsa är Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafisi. Den verkar bra.

Chutney ligger ett stenkast, bokstavligen, från Boulevardteatern dit jag sedan gick tillsammans med Franci. Vi såg på Late night Opera - improviserad opera. De är bara helt fantastiskt fenomenala! Jag älskar dem! Två musiker improviserar högklassig musik tillsammans och 4 operasångare och sångerskor framför olika små improviserade scener och arior tillsammans i perfekt (nästan alltid) harmoni!
www.boulevardteatern.se/sidor/operaimpro.html
Man bara måste se detta!

Sigtunagatan Social Club

Stilla söndag och jag sitter inne och försöker rätta lite svensktexter. Det går rätt undan men så kommer man till den där konstiga, som man bara inte fattar. Den som avviker så att man inte vet hur man ska hantera den. Hur sätter man betyg på så udda grejer? Då är det bättre att sätta på kaffepannan och sätta sig och blogga om gårdagen istället.

Jag och Franci var på terminspremiären för Sigtunagatan Social Club igår. Det är vår teater där vi går på kurs och de startade under hösten upp ett nytt koncept med lördagkvällsmingel en gång i månaden. Det blev så poppis att det nu kommer att vara varje lördag. Programmet igår bestod av 4 kortare och längre akter med pausmingel mellan. Akt ett bestod av Ola med gitarr som sjöng en sång om Lerums trottoar. Därefter improviserades det vilt inne på scenen, bla. om ett romantiskt möte på en finlandsfärja. I andra pausen fick publiken önska sig en genre och en replik till den s.k. superscenen. Fem bidrag valdes ut och fem små berättelser började ta form. Publiken fick sedan rösta fram de fyra som skulle stanna kvar och de spelades då vidare en bit, sedan röstades en till bort osv. Kvar fanns sedan superscenen, där genren var Norén och repliken: "Vem har tittat i min portfölj?". Personen som hade hittat på idén vann sedan två fribiljetter. Efter den akten och påföjande paus spelade Ola med gitarr en till sång.

Teatern har fått ett väldigt udda utskänkningstillstånd: de får bara servera alkohol under en föreställning, alltså i pauserna. Därav så många akter, och flera så korta, under Social Club! Trevligt var det hursomhelst. Som jag sa så kommer ferbuari nog att gå till historien som teatermånaden nr 1, det här var bara början!

Jag har också bokat en liten resa till Docksta under första delen av sportlovet! Hurra! Det ska bli mysigt!



Fast Sigtunagatan!

The Road - bok 5:2009

Allt är grått, täckt av aska. Solen syns inte mer. Nästan alla är döda. De som inte är döda är antingen flyktingar, sjuka eller kannibaler, eller allt på samma gång. I Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The Road möter vi en man och hans son som går längs vägen med sina tillhörigheter i en gammal shoppingvagn. De är på väg söderut, mot havet. På nätterna lämnar de vägen och sover under en presenning med en revolver nära till hands.

Vad som har hänt sägs aldrig rätt ut men tankarna går till kärnvapenkrig eller någon annan katastrof. Det finns ingenting som växer längre och vägarna är strödda av lik, fastbrända i asfalten. En hamnstad ser ut att luta, eftersom stålkonstruktionerna husen är byggda på smälte och gav med sig för att sedan stelna igen i en för evigt skev nigning - även detta ger oss en ledtråd till vad som kan ha hänt. För de två vandrarna handlar det om att överleva, att hålla sig undan de gäng som lever på sina fångar, att hitta mat för dagen och att klara sig undan kylan och vätan. Pappan smyger sig iväg på nätterna när han får sina hostattacker, men sonen hör honom och de båda vet att han inte kommer att leva särskilt länge till. I revolvern har mannen två skott. Han har lovat att göra det som krävs av honom för att sonen inte ska komma i någon annans händer, men han tvekar mer och mer om den styrkan verkligen kommer att finnas där.
 
Inte direkt uppmuntrande läsning kanske, det stämmer. Men någonting får mig att sträckläsa The Road, Man vill veta vad som har hänt och man vill desperat veta om det finns något hopp i slutändan, för mannen och pojken, men även för mänskligheten.



Jingo - bok 4:2009

Jingo är Terry Pratchetts typ tretusende bok. Det mesta av handlingen utspelas i den ökända staden Ankh-Morpork och polisstyrkan The Watch hamnar i rampljuset igen, när staden plötsligt mobiliserar sig för krig mot grannlandet Klatch. En ny ö dyker plötsligt upp mitt emellan två länder och alla känner ett stort ansvar för den, läs: vill ha den själv. Den annars mycket multikulturella staden Ankh-Morpork blir på en gång ovanligt patriotiskt och krigssugen. Grannar man har haft i åratal misstänks och trakasseras plötsligt och alla möjliga konspirationsteorier frodas. Känns det igen?

Roligaste citatet i boken:
"Light a man a fire and he will be warm for a day. Light a man on fire and he will be warm for the rest of his life!"



RAW-Comedy Club

I fredags blev det italiensk matlagning med italiensk vän hemma hos mig och sedan gick vi till Göta Lejon för premiären av RAW Comey Club. Let´s dance-Mårten konferencierade det hela, David Batra skojade om småbarnsföräldrar och parmiddagar, Jonas Gardell åldersnojade och häcklade de unga i publiken och Gina Yashere var roligast av dem alla och skojade om rasfördomar och tarmsköljning. Göta Lejon var proppfullt och den bredaste och längsta grabbkillen satte sig förstås mitt framför mig. Hans polare bredvid var däremot väldigt kortväxt, men vad hjälpte det? Åt det hållet tittade jag ju ändå inte. Roligt var det dock, och rått förstås.