nennemis - Träning och surkatt

I morse öste regnet ner på lilla Docksta när jag vaknade. När jag åt frukost med. Sen fortsatte det så en lång stund. Dessutom hade jag känt mig lite hängig igår kväll och det gjorde ont i knäna. Ja, fantasin är otrolig när det gäller att hitta på anledningar att inte göra något jobbigt. Precis - springdag! Men döm om min förvåning när jag runt ettiden såg att det ljusnade på himlen och spontant tänkte: nu kan jag ju ta en tur ändå! Någonting har hänt. Är det vändpunkten alla talar om, som ska komma när man har tränat ett tag och man blir lite beroende av det? Eller är det tjurigheten i mig som säger att har man sagt att man ska springa så gör man det? Nja, Jag har då aldrig tidigare märkt av en sådan tjurighet så det verkar tyvärr osannolikt. Jag hade gärna haft en sån självdisciplin - kan man köpa det någonstans? Är det kanske den inofficiella dealen med systern att vi springer varannan dag? Hmm, kanske det... Annars hade jag legat efter och fått skämmes alternativt gett henne en möjlighet att skippa en dag. Så snäll är jag inte! Hehe! I morgon är det du, Anna!

Oavsett orsak fann jag mig strax därefter i springningskläderna och satte av i kanske inte sporrsträck men i någon sorts lunk i alla fall. Jag kände mig otroligt nöjd med mig själv. Ända till ett par ondsinta släktingar kom och påstod att det bara är 2 km runt Näs! Maken till fräckhet! Det måste minst vara 3! Och runt sjön hade jag helst önskat att det var 7 km och inte 5! Om allt detta är sant betyder det att jag om bara några veckor ska vara redo att springa runt 5 Näs eller två Gällstasjöar. Huvva! Nu har jag i alla fall hittat ett träningsprogram på Tjejmilens hemsida där det står vecka för vecka och dag för dag vad man ska träna beroende på hur snabbt man vill ta sig runt. Jag tänkte vara smart och lägga ribban lågt - på så sätt får jag ett lättare träningsprogram och gör jag något mer än det föreskrivna kommer jag att känna mig bra igen och klarar jag det bättre när det väl gäller likaså! Man får inte vara dum!

Igår hade mor och jag fått ett telefonsamtal. Det var ett mindre sällskap som ville boka in sig på supé i eftermiddag. Ojoj vad vi fick bråttom! Det fejades och putsades och finporslinet togs fram och dammades av, meny bestämdes och det inhandlades. Idag lagades allt till och därefter tog vi på oss det vackraste vi hade och precis när sällskapet svängde in på gården var det sista färdigt. Puh! Vi hann. Det blev en tre-rättersmiddag, som vi hoppas uppskattades av gästerna, som f.ö. var på väg söderut till sina släktingars lantställe. Vi fick sitta ned med gästerna och till och med leka med deras barbiedockor!

Ikväll kom även moster hem. Det var ett kärt återseende. Hon har varit efterlängtad av oss alla.

Fast katten är sur på henne och protestbajade i duschen.