nennemis

Det dröjde mer än en timma innan jag kunde somna. Samma visa tredje dagen i rad nu, jag är trött men kan inte somna eller somnar i en halvtimma bara för att vakna och titta på klockan. What´s the deal with that? Dessutom har jag börjat leva rövare på nätterna igen. Tavlan ovanför min säng står allt oftare nere på golvet nu när jag vaknar. Jag drömmer också att folk sover över så jag pratar massor i sömnen också. Min teori är att jag sover med öppna ögon så nu har jag köpt en sovmask så att jag inte ska se tavlan eller ängelkudden eller tofflorna och istället ägna nätterna åt att sova! Får se hur det går...

Puh! Jag är trött-pigg!

Nu har teatern dragit igång igen. Jag går en till breddnings-kurs, dvs samma kurs som jag gick i höstas, men med en ny lärare och med en delvis ny grupp. Vi är sju stycken som gick tillsammans i höst och det är 6 andra, som verkar både jätteduktiga och trevliga. Jag har stora förhoppningar för den här kursen. Det känns som att jag kommer att lära mig mycket och att kursen ska bli kul! Det var ingen mjukstart direkt utan pang på med små scener. Det som är bra är att det är lite svårt redan första gången och att kursledaren säger till när man gör fel eller glömmer något, men på ett bra sätt.

Idag fick vi träna på att snabbt etablera plattformen, dvs vilka är personerna på scenen, var befinner de sig och vad är temat för scenen? Inte alltid så lätt. Vi gjorde också en kul grej som hette fuck up the scen, och som gick ut på att någon skulle komma in i en redan etablerad scen med en helt ny idé som inte passade alls och de andra var tvungna att motivera det på något sätt. Ex: två personer spelade ett par som stod i dörröppningen och ojade sig över vädret ute. Plötsligt klev jag in i scenen och var en museiguide som visade runt en grupp och berättade om tavlor. De två första fick då hitta på ett sätt att motivera att det plötsligt var guidad tur i deras hus. Mycket skojigt!

Nu är det sent och jag borde gå och sova, men jag är alldeles för uppe i varv för det. Det dröjer nog en timma minst innan den här teaterapan somnar!

Som man kanske kan räkna ut har jag läst den här boken för jobbets skull. Inte för att jag inte gärna läser klassiker men som förströelselitteratur känns den ändå rätt otippad just för mig just nu. Jag minns att jag läste den i gymnasiet, men kommer inte ihåg den så som jag uppfattade den nu. Jag mindes egentligen bara att en ung man och en ung kvinna träffades på en båt och slog följe på en resa och att de blev kära. 

Jag mindes inte det lustiga i Alberts funderingar kring vilken sorts flicka hon är när han först får syn på henne på båten. Hon byter ju plötsligt huvudbonad!

"Den unge, hygglige segeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter en stund låtit hatten försvinna av huvudet, visande sig istället nu med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades alltså; var denna passagerska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera fallet, huru kom det sig , att hon bytt om huvudbonad?"

Det här ställer ju till det för Albert. Eftersom han tycker att hon är mycket vacker och intressant, vill han ju tilltala henne, men hur?! Han gör några tappra försök, men säger fel; "jungfru" faller inte i god jord och inte heller "mamsell", men till slut hittar han rätt med ett enkelt "du". Nu kan de unga tu börja lära känna varandra och ju längre resan går, desto mer håller de av varandra och de får några spännande, men mycket anständiga, resdagar tillsammans. Till slut närmar de sig dock den punkt på resan där deras vägar egentligen borde skiljas och det är även då deras samtal går in på djupare ämnen.

Carl Jonas Love Almqvist fick motta mycket kritik för synen på äktenskapet som boken förmedlar. Sara och Albert kommer nämligen överens om att leva tillsammans i ett jämställt förhållande utan att gifta sig. Han skulle hyra ett par rum av henne, och de skulle sköta sina affärer, sin ekonomi och sina hushåll separat och självständigt, men älska varandra och på detta sätt få kärleken att räcka längre:

"Låt oss då hava det så, Sara, att var och en styr för sitt. Jag skall icke låta dig hava hand över mitt, likasom du icke giva mig makt över ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam."

Sara håller en lång monolog i slutet av boken, där hon övertalar Albert om detta och man kan inte annat än hålla med om många av de moderna tankegångarna och jag önskar de båda lycka till!

Jag och mamma bröt upp från det trevliga fikat med min morkus Ragnhild och gick för att se mastodontdramat Australia. Två timmar och 45 minuter skulle den vara och sanningen är att jag hade rätt låga förväntningar. Av någon anledning. Så här i efterhand vet jag inte varför jag sedan första glimten på affischen varit så skeptisk till filmen. Jag trodde att den skulle vara tråkig och förutsägbar och överdriven. Visserligen var den ganska förutsägbar och visst, lite överdriven också men jag blev mycket postitivt överraskad. Den var riktigt bra och absolut inte tråkig! Tiden gick fort och man rycktes med i handlingen.

Nicole Kidman spelar sin favoritroll: överpräktig och skrattretande pedantisk överklassdam som plötsligt befinner sig i en ny situation där andra spelregler gäller och där hon efter några tafatta försök ändå får visa att hon kan, som en riktig karl. I den här filmen kan hon rida häst och driva hjordar genom Australiens ogästvänliga men magiska utmarker. Har vi sett detta förut? Ja, det har vi, både i Drömmarnas horisont och Åter till Cold Mountain, men det gör inte så mycket för hon gör det ju bra. Hugh Jackman är manlig och stilig och säger "Creiky" med jämna mellanrum, men bäst insats enligt mig gör ändå Brandon Walters som gör filmdebut och spelar den lille aboriginpojken som vinner Nicoles och Hughs karaktärers hjärtan.

En gullig film med pampiga scener och überpampig slutscen. Jag har hört rykten att det finns två alternativa slut - ett positivt och ett negativt. Gissa vad de valde! Som sagt: lite förutsägbar men i hemlighet är jag glad att det gick bra till slut! 

Människohamn är John Ajvide Lindqvists tredje skräckroman och den här berättelsen utspelas i Roslagens skärgård, närmare bestämt på Domarö. Även i denna roman möter vi det onda som kryper sig närmare och in i till det yttre normala människors liv med ödesdigra konsekvenser, men tIll skillnad från Hanteringen av odöda och Låt den rätte komma in är ondskan något mycket större här. Det är inte zombies eller vampyrer som hotar öbefolkningen och gör det omöjligt för dem både att lämna ön och att fortsätta leva som förut när det oförklarliga händelseförloppet rullar på allt snabbare, utan något mycket större och skräckingivande i sin vardaglighet.

"Havet har gått sönder" är det budskap som Anders får när han återvänder till platsen där hans enda dotter spårlöst försvann, vilket fick hans värld och äktenskap att gå i kras. Till en början tror han att det bara är han som upplever de märkliga händelserna och stämningarna på ön, men ju mer han börjar nysta i mysteriet, desto mer förstår han att det är något långt bak i tiden som han inte kan påverka. Eller kan han?

Den obehagskänsla som Ajvide Lindqvist undantagslöst lyckas väcka hos läsaren finns även här, dock inte lika gastkramande som tidigare. De starkaste känslorna hos mig blir en blandning av melankoli och skräck men även humor. Jag kan inte låta bli att fnissa åt de till en början busiga gengångarna som kör omkring på en flakmoppe med GB-gubben bak på flaket för att skrämmas. Skämten går dock snart över i brutalare metoder att få fram sitt budskap och då sätter man snabbt fnisset i halsen.

Det var inte en dålig start på mitt bokräkningsår! Jag gillar att bli skrämd, när jag slipper mardrömmarna...

Jag har bestämt mig för att det här är en annan sorts blogg än den hittills varit. Jag och mor har bestämt oss för att räkna hur många böcker vi läser på ett år. Här kommer jag att skriva om de böcker jag läser, filmer jag ser och teatrar jag går på. Något slags behov av att skriva har gjort att jag fortsatt skriva, även om jag inte har haft jättemycket att förtälja om, så det här känns som ett kreativare och intressantare (för mig i alla fall) sätt. Det kan ju hända att något annat dyker upp också, men då får det bli så. Alltså: mycket nöje!

Julkul är över, julavslutningen är över och nu är det ÄNTLIGEN jullov! Går det att säga hur skönt det är? Nej, det går inte att beskriva i ord. Jag är helt nyfriserad, julklapparna är inhandlade och nu har jag en slapp helg framför mig som på sin höjd innehåller lite biljard och filmtittning. På måndag bär det av mot norr. With the old Y-bus. Y-not? som jag brukar säga. I år har jag ju även sällskap av brodern så den resan ska nog gå bra. Jag är less på skolan så jag bloggar inget mer om den nu, mer än att säga att jag var en supersnygg cowboyett på julkul.

Tre personer fördes till sjukhus efter jordskalvet i södra Sverige, som var det största sedan 1904. En hade svimmat, en var yr och en hade fallit av en stol. Ett drabbat vittne säger: "Jag kände hur hela huset skakade, en liten stund. Sedan slutade det helt plötsligt!"

Herregud! Är det apokalypsen, tro?!

ICA är jättesnäll mot mig. Jag har fått både skumtomtar och tomtegröt gratis av dem!

Just nu irriterar jag mig mest på
- folk i tunnelbanan som står och trängs vid dörrarna så att folk inte kommer in, trots att det finns hur mycket plats som helst i mittten av vagnarna.
- fåret på Tele2-reklamen. Det är ett ondskefullt djur, det där.
- försäljare i Ringen-gallerian som vill att jag ska byta telefon eller skaffa mobilt bredband eller annat strunt.
- elever som skyller sina egna tillkortakommanden på oskyldiga offer, läs: mig.

Förkylningen gick med sig igen och i fredags var jag åter på jobbet. Jag känner hur jag blir alltmer medgörlig ju närmare lovet kommer, jag ids inte bråka med eleverna eller ens gnälla på dem när de inte har gjort det de skulle. Efter julen blir det hårdare tag igen, det lovar jag.

Nu är det bara 10 dagar kvar! Om man räknar bort avslutningen blir det bara nio. Dagen innan avslutningen är det julkul så den kan man också räkna bort, alltså 8. Lucia är halvdag, så även nästa onsdag på sätt och vis, för då har vi studiedag på eftermiddagen. Då är vi nere i 7 dagar! Det ska jag nog fixa, känns det som! Sedan drar jag och lillebror upp till julen den 22 december. Bokat och klart!

Idag tänkte jag vara ordentlig och gå i kyrkan! Jag hoppades på att få sjunga massa fina julsånger och visst blev det en eller två av den sorten. Men det som slog mig var hur många psalmer är väldigt sorgliga till melodin, särskilt medeltida psalmer från Norden. De flesta går i moll och är mycket långsamma och man drar ut på o-o-o-o-or-de-e-e-e-en väldigt ofta i krångliga skalor. Detta trots att innehållet gärna är postitivt och glatt. Under kyrkkaffet som jag stannade kvar på pratade jag med en tant om detta. Hennes respons: "Men du är inte kristen, eller hur!" Det störde mig, hon utgick helt enkelt ifrån att jag inte var det, och hon fortsatte: "För är man djupt troende, så tycker man om de psalmerna ändå." Men hallå! Jag förstår inte. Vad får henne att...

a) utgå från att jag inte är troende, jag befann mig ju ändå i kyrkan, gjorde jag inte? Och så hednisk eller förtappad ser jag väl inte ut!? Jag hade normala kläder på mig, det var inte som att jag såg ut som en uteliggare eller nattvandrare fortfarande packad som bara hade råkat ramla in i kyrkan för att det var varmt, eftersom jag hade tillbringat hela natten i ett dike i Vitabergsparken (och förresten hade jag väl kunnat vara troende ändå även om det hade varit fallet!!) och

b) säga så ändå? Ok om hon tror att jag är helt ny för kyrkor och gudstjänster och kyrkomusik och allt, jag kanske inte passade in i hennes bild av en kristen, men är det ett sätt att välkomna en som för första gången besöker ens kyrka??? Snacka om vi och de-tänkade! "Ja men du är ju förmodligen inte kristen så du kan ju inte uppskatta musiken på samma sätt som vi kristna gör!" och

c) påstå att alla troende reagerar på och tycker exakt lika om musiken!? Så är det väl ändå inte. Hon verkar ha uppfattat det som kritik från min sida att säga att melodierna är sorgliga, och ville då kontra med att tror man bara rätt och på riktigt, djupt, så säger man inte så om musiken. Då förstår man det vackra och positiva budskapet i dem. Men jag sa ju att innehållet är fint men melodierna sorgsna. Sorgset kan ju vara vackert, jag la ingen värdering i det.

Dagens budskap i predikan var förresten fred och att godta varandra... Synd bara att alla inte lyssnade!

Efter att ha stängt in mig och min förkylning i tre dagar vågade jag mig idag äntligen på en lite längre tur än till ICA, Vårdcentralen eller Apoteket. Ända till TV-huset gick färden där jag under hemligt namn träffade kusin och mostervän och häpnade över mosters kunskaper i tävlingssammanhang. Jag vet inte om jag får berätta hur bra hon var, men stolta är vi!
I morgon ska jag gå och jobba igen. Jag är ju så frisk igen att jag både kan åka tunnelbana OCH julpynta lägenheten. Jag hade inte bestämt mig än om jag skulle göra det överhuvudtaget, men sen fick jag plötsligt ett il. Nu har jag ställt, hängt och tagit fram alla mina julpynt. I år har jag 8 pynt! Julen kan komma.

Hemma igen efter en helg i marsipanens huvudstad - Lübeck. Jag och min kollega Frida åkte i fredags tillsammans med 15 elever i trean. Förutom ekande korridorer och elever som sprang och slog i dörrar på nätterna och en kraftig förkylning hade vi det jättebra. Vi gick på marsipanmuseum, åt rödkål, såg Bond på tyska och åkte båt i Hamburgs hamn. Lite julklappar har även inhandlats. Tyvärr blev jag rejält förkyld och idag är jag hemma från jobbet. Tur att jag har tre nya filmer och massa godis från Lübeck hemma!

Igår hade vi öppet hus och jag var därför på jobbet i 13 timmar i sträck. Inte bra. Det kom massor med folk (250-300 pers!) och över 40 elever stannade kvar till sent och guidade förhoppningsvis några av nästa års ettor. Inte illa! I språkrummet blev vi smått övertrötta och började förbereda fina shower att bjuda besökarna på, men vi lyckade lägga band på oss och vi framförde inte Kabaret. Kanske synd. En fransman inom mig föddes också som gick omkring och lät fransk och nedrökt.

Idag har jag inte haft mycket lektioner men mycket att göra. I morgon åker jag till marsipanens huvudstad tillsammans med en kollega och 15 elever. Vi ska gå på julmarknad och kanske åka båt i Hamburg, om Båtmannen har hunnit byta ut sin motor, vill säga. På måndag kommer vi hem igen om allt går som planerat. Hörs då om inte förr!

Tisdag kväll och teatern är ju slut så jag sitter hemma och vet inte riktigt vad jag ska göra. I ren förvirring börjar jag rätta svenskatexter och råkar rätta en hel klass. Oj! Det här var version tre av reseminnet som jag redan hade satt ett preliminärt betyg, så det gick riktigt undan när jag väl började.

Om några dagar åker jag till Lübeck och det ska väl bli trevligt men jag har en massa att göra innan så det känns mest som ett måste just nu. Jag vet dock att det kommer att kännas annorlunda när jag väl sitter på planet och är på väg. Nu ser min kalender inte rolig ut, det är kluddrigt och eländigt och en massa möten. Jag bläddrar fram till februari, där är det helt blankt - så skönt! Men något säger mig att det kommer att se annorlunda ut när vi är där.

En bra grej är att det snart är jul! Oj, vad jag längtar! Vad önskar ni er i julklapp, tro? Jag önskar mig ett kaffemått! I skrivande stund hör jag på tv att mellandagsrean ska börja redan i mitten på december - skumt!

Dags för en uppdatering, tror jag bestämt!

Jag har varit busy busy den här veckan, inte minst på jobbet. En kollega, min enda kollega i tyska, gick och blev pappa i söndags så jag har hoppat in och vickat för honom, vilket innebär mer jobb förstås men i slutet av december också lite mer pröjs, förhoppningsvis. Det intressanta är att chefen har vetat om detta en väldigt väldigt lång tid, typ sen i april, men inte förrän i måndags blev jag tillfrågad om jag kunde vicka. För den här veckan. Och i fredags fïck jag frågan om jag även kunde vicka veckan som kommer. Nåja, tur att jag har så mycket tid att jag kan göra det då! Eller så.

I tisdags var det sista gången på teaterkursen. Lite sorgligt men de flesta ska fortsätta i samma kurs till våren. Då är det en till breddningskurs som gäller, OCH en till Rookie! Då ska jag vara modigare och säga till fler och säga till lite tidigare. Vi hade personliga utvärderingssamtal med kursledaren också i tisdags, det var intressant och jag fick en hel del tips inför nästa kurs. Kul!

Dagen därpå bar det av hem till lillebror på kvällen med en kompis, två mickar och en rosslig röst. Där fanns ett ABBA Singstar-spel som skulle testas. Och det gjorde vi hela kvällen. Det var superkul att låta till ABBA-låtar. Jag kan inte kalla det jag gjorde för att sjunga, nämligen. Nu vet jag i alla fall vad jag önskar mig i julklapp!!! Gimme Gimme Gimme!

Torsdag morgon och möte med den lilla gruppen elever ur trean som ska åka med till Lübeck nästa helg! Det är ett bra gäng och jag ser mycket fram emot det. Ska bara boka de sista programpunkterna, sen är allt klart för avfärd! Jag tror att jag var hemma på torsdagkvällen... Minnet sviktar.

På fredagen vet jag i alla fall vad jag gjorde. Då kom Super-Carro på besök och vi gick ut och åt på en supermysig italiens restaurang här i närheten. Mmmm! Vad jag åt god mat! Sen blev det surr och godis hemma hos mig. I lördags gick vi en promenad i nysnön och tänkte ut julklappar. Jag har flera bra idéer!

Jo, nu kom jag på vad jag gjorde i torsdags! När jag var på väg hem med pendeln ringde min italienska väninna Franceska och undrade vad jag gjorde. Vi spontankompå att vi skulle gå på Scratch - en improviserad föreställning på vår teater med gästspelande skådisar från Kanada! Det blev lite stressigt så vi åt halvtinade bröd med ost ståendes i hennes kök sen tog vi tunnelbanan till teatern. Väl där hade vi knappt några kontanter, men lyckades få handla både biljetter och smörgås på krita och betala i pausen. Föreställningen var superkul!!

På lördagkvällen fann jag mig åter på teatern. Då var det Sigtunagatan Social Club och jag var där med några ur kursen. Som någon sa: det är som en sekt! Och det stämmer verkligen! Jag vet inte hur många kvällar jag har tillbringar på Sigtunagatan 12 det senaste året! Men det är verkligen beroendeframkallande och ju fler kurser man går, desto roligare är det att hänga där och prata med folk och se föreställningar. Nåja, det finns väl sämre saker att vara beroende av, tänker jag!

Idag var jag inbjuden till en fd teaterkursare på sconesfika. Det var hur mysigt som helst och jag hittade några trevliga personer att diskutera film med. Efter ett besök på ICA lagade jag så en smaskig kycklinggryta med jordnötter och i och med det har jag kommit fram till skrivande stund och uppdaterat er om (nästan!) allt som hänt i veckan. När jag ser tillbaka på det inser jag att det var en ganska intensiv vecka. Och ser jag framåt ser det lika fullbokat ut hela december. Det är nästan som maj i år, då var det få kvällar som jag bara satt hemma och rullade tummarna.