nennemis

Människohamn är John Ajvide Lindqvists tredje skräckroman och den här berättelsen utspelas i Roslagens skärgård, närmare bestämt på Domarö. Även i denna roman möter vi det onda som kryper sig närmare och in i till det yttre normala människors liv med ödesdigra konsekvenser, men tIll skillnad från Hanteringen av odöda och Låt den rätte komma in är ondskan något mycket större här. Det är inte zombies eller vampyrer som hotar öbefolkningen och gör det omöjligt för dem både att lämna ön och att fortsätta leva som förut när det oförklarliga händelseförloppet rullar på allt snabbare, utan något mycket större och skräckingivande i sin vardaglighet.

"Havet har gått sönder" är det budskap som Anders får när han återvänder till platsen där hans enda dotter spårlöst försvann, vilket fick hans värld och äktenskap att gå i kras. Till en början tror han att det bara är han som upplever de märkliga händelserna och stämningarna på ön, men ju mer han börjar nysta i mysteriet, desto mer förstår han att det är något långt bak i tiden som han inte kan påverka. Eller kan han?

Den obehagskänsla som Ajvide Lindqvist undantagslöst lyckas väcka hos läsaren finns även här, dock inte lika gastkramande som tidigare. De starkaste känslorna hos mig blir en blandning av melankoli och skräck men även humor. Jag kan inte låta bli att fnissa åt de till en början busiga gengångarna som kör omkring på en flakmoppe med GB-gubben bak på flaket för att skrämmas. Skämten går dock snart över i brutalare metoder att få fram sitt budskap och då sätter man snabbt fnisset i halsen.

Det var inte en dålig start på mitt bokräkningsår! Jag gillar att bli skrämd, när jag slipper mardrömmarna...