Det går an - bok 2:2009
Som man kanske kan räkna ut har jag läst den här boken för jobbets skull. Inte för att jag inte gärna läser klassiker men som förströelselitteratur känns den ändå rätt otippad just för mig just nu. Jag minns att jag läste den i gymnasiet, men kommer inte ihåg den så som jag uppfattade den nu. Jag mindes egentligen bara att en ung man och en ung kvinna träffades på en båt och slog följe på en resa och att de blev kära.
Jag mindes inte det lustiga i Alberts funderingar kring vilken sorts flicka hon är när han först får syn på henne på båten. Hon byter ju plötsligt huvudbonad!
"Den unge, hygglige segeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter en stund låtit hatten försvinna av huvudet, visande sig istället nu med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades alltså; var denna passagerska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera fallet, huru kom det sig , att hon bytt om huvudbonad?"
Det här ställer ju till det för Albert. Eftersom han tycker att hon är mycket vacker och intressant, vill han ju tilltala henne, men hur?! Han gör några tappra försök, men säger fel; "jungfru" faller inte i god jord och inte heller "mamsell", men till slut hittar han rätt med ett enkelt "du". Nu kan de unga tu börja lära känna varandra och ju längre resan går, desto mer håller de av varandra och de får några spännande, men mycket anständiga, resdagar tillsammans. Till slut närmar de sig dock den punkt på resan där deras vägar egentligen borde skiljas och det är även då deras samtal går in på djupare ämnen.
Carl Jonas Love Almqvist fick motta mycket kritik för synen på äktenskapet som boken förmedlar. Sara och Albert kommer nämligen överens om att leva tillsammans i ett jämställt förhållande utan att gifta sig. Han skulle hyra ett par rum av henne, och de skulle sköta sina affärer, sin ekonomi och sina hushåll separat och självständigt, men älska varandra och på detta sätt få kärleken att räcka längre:
"Låt oss då hava det så, Sara, att var och en styr för sitt. Jag skall icke låta dig hava hand över mitt, likasom du icke giva mig makt över ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam."
Sara håller en lång monolog i slutet av boken, där hon övertalar Albert om detta och man kan inte annat än hålla med om många av de moderna tankegångarna och jag önskar de båda lycka till!
Jag mindes inte det lustiga i Alberts funderingar kring vilken sorts flicka hon är när han först får syn på henne på båten. Hon byter ju plötsligt huvudbonad!
"Den unge, hygglige segeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter en stund låtit hatten försvinna av huvudet, visande sig istället nu med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades alltså; var denna passagerska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera fallet, huru kom det sig , att hon bytt om huvudbonad?"
Det här ställer ju till det för Albert. Eftersom han tycker att hon är mycket vacker och intressant, vill han ju tilltala henne, men hur?! Han gör några tappra försök, men säger fel; "jungfru" faller inte i god jord och inte heller "mamsell", men till slut hittar han rätt med ett enkelt "du". Nu kan de unga tu börja lära känna varandra och ju längre resan går, desto mer håller de av varandra och de får några spännande, men mycket anständiga, resdagar tillsammans. Till slut närmar de sig dock den punkt på resan där deras vägar egentligen borde skiljas och det är även då deras samtal går in på djupare ämnen.
Carl Jonas Love Almqvist fick motta mycket kritik för synen på äktenskapet som boken förmedlar. Sara och Albert kommer nämligen överens om att leva tillsammans i ett jämställt förhållande utan att gifta sig. Han skulle hyra ett par rum av henne, och de skulle sköta sina affärer, sin ekonomi och sina hushåll separat och självständigt, men älska varandra och på detta sätt få kärleken att räcka längre:
"Låt oss då hava det så, Sara, att var och en styr för sitt. Jag skall icke låta dig hava hand över mitt, likasom du icke giva mig makt över ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam."
Sara håller en lång monolog i slutet av boken, där hon övertalar Albert om detta och man kan inte annat än hålla med om många av de moderna tankegångarna och jag önskar de båda lycka till!
Kommentarer
Trackback