nennemis

Idag har jag adventspyntat med alla mina pynt. Det blev 5 saker i år! Jag var tvungen att låta näverstjärnan ligga kvar i lådan, för den ser trasig ut och lampan ligger emot nävret hur man än hänger den. Pepparkaksbonaden hänger perfekt ovanför sängen och täcker hålet i väggen. Så var det problemet löst! I alla fall över jul.

Utomhus var det inte lika bra adventsstämning för det regnade. Det hindrade mig dock inte från att gå på café med nyinflyttad tremänning - det var trevligt! Jag har även varit och julklappshandlat. Det blev en ... till .... Jag tittade också på massor med ... till ..., men det är otroligt vad alla ... är tråkiga! Är det någon som vet en bra ...affär? Jag tar tacksamt emot tips! Det blev även en mycket glittrig present till en tjej, gissa vem!

Sedan vi gick på bio i stor grupp, har vi gåpåbioförhalvaprisetkort och dem utnyttjar vi så mycket det bara går! Ikväll var jag med några kollegor och såg Persepolis - en tecknad film av en iransk kvinna. Mycket annorlunda och mycket bra och mycket snygg! Innan dess var vi och åt thaimat, innan dess var jag hem till en kollega som fått barn och fikade, innan dess var några kollegor hem till bossen som fyllde 50 år och fikade, innan dess var det lunch, innan dess var jag inte i närheten av så mätt som jag är nu!

Nu har jag precis kommit hem från Stadsteatern, där de spelade Peer Gynt. Dan Ekborg var strålande, men är det någon som vet vad pjäsen går ut på? Jag funderade och funderade alla 4,5 timmarna. Nu funderar jag på att slå upp nånstans vad man SKA tycka om den, så jag vet. Det enda jag tyckte var att den var låååång! Inte dålig, inte fantastisk - mest lång. I pausen åt jag en toast med chevreost, valnötter och honung! DEN vet jag vad jag tyckte om!

Är det någon som vet var man köper spackel? Jag har en vägg att laga...

Om det vore så väl ändå! Visst är det bra att de övar, för det behövs verkligen, men måste de sjunga och spela mitt i natten?! Jag inser att jag inte skulle klara mig länge under tortyr - det räcker att inte låta mig sova, sen skulle jag knäckas mitt itu som en torr, gammal trädgren. Grrr, vad aggressiv jag blev, jag sparkade till och med sönder väggen! (Där fick de, liksom!) Efter 2 timmars oljud, som gick rakt genom alla öronproppar jag kunde hitta, slängde jag på mig en tröja och ett par skor (byffor hade jag redan för det är vinter nu) och knatade upp en trappa och ringde på. Grannarna hade mage att se förvånade ut: jaha, men då slutar vi att sjunga! Klockan var för bövelen halv fem!! Då får man inte se förvånad ut om man kanske har stört nån! Idioter - jag är omringad av dem! 

Nu har jag hittat en ny karriärsmöjlighet...igen! Det har visat sig att jag är en hejare på att sy med symaskin. Både framåt och bakåt i en ryslig fart syr jag. Sick och sack och raksöm och alla möjliga sömmar kan jag sy. Jag har redan producerat fler saker, bla håller jag på att redecorate här hemma med hemsydda detaljer. Det blir tjusigt värre! Mest kuddar hittills, men jag har ju å andra sidan bara börjat utforska möjligheterna. Vem vet - jag kanske sadlar om och blir sömmerska eller modeskapare eller, ja vem vet var det hela slutar?!

Nu ska jag iväg på teaterföreställning med mina nya vänner ur teaterkursen. Sjung, för fan! heter pjäsen. Ska bli spännande att se vad det är.

Ni vet hur man kan vara dålig på att uppskatta det man har, de där små glädjeämnena i vardagen. Det är viktigt att ta vara på och lägga märke till dem, för att ha en harmonisk tillvaro. Jag känner att jag har gjort precis det - inte uppskattat vill säga. Tänk till exempel så många luncher jag har njutit av när mina mest smaskande och öppenmunstuggande kollegor INTE har suttit vid de små runda borden och diskuterat de mest svårartikulerade orden i olika språk, som thwart, srpski och geschlechtsspezifisch!

Idag skrattade jag så jag grät flera gånger på teaterkursen. Vi skulle göra improvisationer igen, men den här gången fick man inte prata normalt, utan bara "gibberish", dvs bara blablägogablonkblnk osv. Utan riktiga ord var kroppsspråket desto viktigare och som alltid började det hela i en rätt normal scen, men rätt snabbt blev det helt galet. I en scen var jag dagisfröken tillsammans med en annan tjej, men vi släppte aldrig in barnen utan hade sovtimma själva, medan barnen fick vänta hela dagen utanför dörren. Vid ett annat tillfälle gick en anställningsintervju över i ett dansnummer med chefen och sökande. Mycket tok!

Ikväll träffade jag några ur teaterkursen utanför kursen. Vi var testpublik för en ny pjäs som handlar om clowner i kontorsmiljöer! Det var två vanliga tjejer som jobbade på kontor och allt som hör till, med interna småbråk och liknande, fast förstås med röda näsor. De höll till i en liten teaterlokal på Skeppsholmen och det var kul att se. Det skulle vara kul att vara med i en pjäs...ny karriär kanske?

Visst var det lite motstånd när jag skulle till jobbet, jag skulle ljuga om jag skrev något annat, men det gick ju. Cohen hjälpte till lite. Så gjorde även Lars och Peter (Winnerbäck och LeMarc förstås).

En betraktelse: visst är det lite asocialt med alla som går och lyssnar i sina lurar hela tiden. Jag själv tycker det känns helt ok att göra det när jag väl sitter på bussen/tunnelbanan/pendeln, men inte när jag köper biljett/äpple/tuggummi. Man hör ju inte heller om någon skulle tilltala en, och kanske man då framstår som snorkig/otrevlig/arrogant. Det finns en reklam nu för mp3-spelare som menar att man ska stänga ute alla (o)ljud som finns i ens omgivning, men jag tycker resultatet blir att alla går omkring i sin egen lilla värld, vilket bidrar till egosamhället. Om man inte hör folk, behöver man inte bry sig om dem, inte hålla upp dörrar, säga hej/tack/oj till folk... Dessutom drar man sig lite för att tilltala nån med lurar i, det känns ju som att man stör. Det fattar dock inte eleverna i skolan, när jag säger till dem att ta ut öronsnäckorna. De säger att de ju inte har nån musik på i dem, men det vet ju inte jag eller deras klasskamrater som kanske vill fråga om något. Dessutom verkar det vara farligt - på en del elever i skolan verkar det som att lurarna har växt fast. De har de i precis hela dagarna! Jag som får ont i öronsnibbarna efter bara en liten stund. Har jag rätt, eller är jag bara gammaldags? Jag tror förstås att en del har musik i öronen hela tiden som en ursäkt för att inte behöva prata med någon alt. ha någon att prata med. Om man lyssnar på musik eller för den delen fipplar med mobilen ser man inte ensam ut, det ser i alla fall ut som en självvald ensamhet och inte påtvingad.

Ikväll var det teater igen. Det var roligt som alltid. Nu kör vi bara improvisationer, det är lite svårt men det är samtidigt väldigt roligt, och man märker hur alla blir säkrare och mindre stela.

Spel, dobbel och hemslöjd




Bossen?

Det har varit svårt för mig att komma åt att skriva de senaste dagarna. Jag tror att de misstänker någonting. Igår kväll samlades stora delar av Familjen i en liten restaurang, ikväll har en av höjdarna i skydd av mörkret och i all hast gett sig av tillbaka till Härnösand för ett möte och under hela eftermiddagen har aktiviteten i huset varit febril. Någonting är definitivt i görningen. En medlem från Västkusten har kallats in för att snabbt tömma datorer, föra över känslig information och dumpa annat komprometterande material. Jag har även lyckats komma i kontakt med ortsbefolkningen, och det är ingen tvekan om att det cirkulerar rykten om caféet, men ingen verkar veta, eller vilja veta... Ryktena går från pengatvätt, beskyddarverksamhet till allehanda hasardspel och svart handel. Jag har, med risken att upptäckas, lyckats ta några bilder för att övertyga er om sanningshalten i alla mina påståenden.

Kära läsare, jag har snubblat på en lika oväntad som obehaglig sanning. Av en osannolik slump verkar jag ha hamnat, om inte i maktens absoluta centrum, så i alla fall i dess absoluta närhet. Jag har under mina dagar här i huset inte bara stött på ett flera tulpansymboler, utan även genomskådat det s.k. caféet. Det drivs alltså utåt sett ett café i huset, men det man strax märker är att det alltid är samma personer som besöker det, och inte betalar de heller. Det är solklart en täckmantel för någon sorts ljusskygga affärer, vars natur jag ännu inte fått helt klart för mig. Den obehagligaste upptäckten hittills är dock en värmepanna, som inte används för uppvärmning - God only knows vad som bränns i den! Jag hoppas kunna återkomma med bildbevis av mina misstankar de närmaste dagarna.

För att öka min läsarkvot, och framför allt kommentarkvoten, kommer jag att försöka hotta upp mitt liv och min blogg genom olika knep, liksom cliffhangern igår. Andra saker man får ta till är väl överdrifter, påhitt och rena rama lögnerna, men vad gör man inte? Jag har ju läsare, men de är ytterst diskreta och inte så ivriga att kommentera mina inlägg. Lite sanning kommer väl ändå att slinka med antar jag. Detta är ett experiment som startar nu och slutar...det får vi se.

Husets damer kom så småningom hem och berättade att de hade varit på maffiakongress i Härnösand. Där hade länets alla höjdare samlats för att fördela verksamheten och fastställa nya hierarkier efter det att Gud(run)modern Sjödini har tagit ett steg tillbaka för att numera kunna njuta av den lyx och flärd hennes år som boss tillskansat henne. Som alla förstår var hennes avgång ett bombnedslag i den undre världen, vilket rubbade alla sedan länge fastslagna positioner. Många såg sin chans att kliva upp några trappsteg. Under en natt skapades ett otal nya syjuntor och det rapporterades även om dödliga sammandrabbningar mellan rivaliserande gäng som tills alldeles nyligen suttit tillsammans och quiltat. Den stiliserade tulpanen - symbolen för den gamla skolan - sågs sprayad på husväggar och även brutalt inbränd i vissa av offrens handväskor. Helgens kongress verkar dock ha lugnat ner stämningen en smula. En bräcklig vapenvila har inletts och det ryktas till och med redan om en ny boss, Damerna ville dock inte nämna några namn. Ett tag lät det som att ledarskapet kommer att delas av två kvinnor, dock från samma familia. Mer än så vet jag inte, men jag rapporterar så fort jag hör något! Damerna hade även med sig väskor som de hade sytt under helgen.

Jag är tillbaka i Docksta. Lugnet sprider sig i kroppen, stegen hamrar redan lite långsammare mot gatan när jag släpar min väska över den ojämna asfalten genom byn. Nyckeln hänger på sin krok och snart är jag inne. De välkända dofterna och synerna välkomnar mig. Men det är tyst i huset. Bara en katt på en soffa. Var är alla?

Få reda på svaret i morgon!!

Småbarn har det blivit flera av den här veckan. Som jag har besökt alltså. I tisdags efter jobbet åkte jag till Gnesta för att hälsa på min allra yngsta släkting Elvira. Det blev en helmysig kväll med god mat förstås (som alltid) och trevligt sällskap. Jag sov över och åkte från fel håll till jobbet, men det gick bra det också. (Det gål bla ändå!)

Onsdagkvällen tillbringades i en annan Sörmlandsort, nämligen Trosa. Där var det yngsta barnet bara 5 veckor och riktigt mini. Även där god mat och trevligt sällskap, men ingen övernattning.

Ikväll är det jag och nu ska jag hälsa på hemma hos familjen Soprano.

Ciao