Bejublad solist nedtrampad av hysteriska fjortonåringar!
Jag verkar behöva nya utmaningar hela tiden. Den senaste galna saken jag gjorde var att sjunga solo inför 100 studenter och kollegor på balen i går kväll. Om man inte räknar singstar, och det gör vi inte, så var detta första gången som jag sjöng solo överhuvudtaget och i mick och allt. Inte lät det så himla snyggt, och visst gick det lite väl snabbt motför kompet, men jag sjöng hela låten med alla ord och de flesta toner och uppskattat var det - stora applåder följde. Jag är supernöjd att jag vågade.
Balen i övrigt var som studentbalen brukar vara. Några lärare brukar åka ut till slottet lite tidigare, uppklädda och snygga. Så känner vi oss i alla fall ända tills eleverna kommer i sina häftiga ekipage och otroligt vackra prinsessklänningar och håruppsättningar. De är så vackra och man bleknar bredvid dem, men det är som det ska vara. Det är deras kväll och de äger den! Den här balen missade jag det mesta av talen, eftersom jag och en kollega fick vandra runt med en något överförfriskad elev i 1,5 timme innan hans pappa äntligen kom och hämtade honom. Killen hade hällt i sig en hel flaska vin i ett nafs och det tålde han inte. Stackarn kunde inte gå, inte prata och inte ens hålla sig vaken till slut. Snacka om trist, att missa sin egen bal och att behöva bli stöttad av sina lärare medan man kräks över den hyrda fracken, för att sedan bli hämtad av pappa och lillebror!
Efter balen fick jag skjuts till kusinen i Gnesta. Där sov jag och idag hade vi en helmysig dag med musik på torget, glass från Gnesta-Kurre och kaffe i trädgården. Det var rätt motvilligt som jag tog pendeln tillbaka till Stockholm, eftersom vi hade det så trevligt. Väl hemma blev det en snabb dusch, lite mat och sen fyrans buss till Västerbron och till fots vidare till Långholmens utescen. Där var det fullt med folk som suttit sen kl 12.00 och lyssnat på stand-up. Jag hittade mina vänner längst framme vid scenen och jag fick lyssna till bla. Thomas Järvheden, Lasse Nilsen, Björn Gustafsson och Soran Ismail. Naturligtvis var Björn Gustafsson stora favoriten och fjortisarna framför oss skrek som besatta när de såg honom och varje gång han sa något roligt eller såg så där pluttegullig ut som de älskar. När han var klar sprang alla bakom scenen för autografer och såg inte riktigt var de satte fötterna, men jag kände det! Grrr!
Nu är jag hemma och ser fram emot sovis i morgon!