nennemis

Idag (läs söndag) kändes det för första gången helt lätt när jag sprang runt sjön. För att överdriva lite grann kändes det som att jag flög fram över asfalten och jag kunde ta långa, vackra steg och utnyttja nedförsbackarna genom att ta mer fart då i stället för att bara ta igen mig i dem. I fast förvissning om att jag närmade mig ett personbästa struntade jag i att gå den sista biten från mackarna hem till Huset, men när jag tittade på mobilen på bron var det ändå samma, gamla, långsamma tid. Vad konstigt. Så jag har inte blivit snabbare, men det måste ju ändå vara ett bra tecken att det kändes så lätt. Alltså borde jag kunna ta i mer egentligen eller springa längre.

Halv elva svängde storebror med sällskap upp på gården och jag följde med ut till Nordingrå, till Näset som befolkas av en syster med familj och massa katter. Jag, Anna och Agnes tog en tur till Järnsta café för att prova "världens bästa fika". Vi blev väl inte helt övertygade om det, men det är ett mysigt ställe. En tur till Stinas keramik blev det också, där Agnes köpte ett magiskt trollspö för tio kronor. Med det kunde man förvandla människor till krokodiler och kattungar till lejon.

Lite senare blev det senlunch på Gårdsbutiken med hela gänget. Agnes fick den roligaste maten, men också ett hörnformat blåmärke på kinden. Promenad genom betet och sedan kaffe med chokladpraliner och cookies på uteplatsen och äntligen sken solen precis när det skulle göra det! Där satt vi och kom ihåg vår barndoms somrar med fisketurer, övernattning i lustis, bryta på Rotsidan, matlag, gå upp på berget, mormor, morfar... Those were the days!