En aning kafkaeskt
Ibland känns det som om man bor i en Kafkaroman. Igår skrev jag om att vattnet till badrumselementet måste stängas av så jag ringde K. förvaltning som är ansvarig för huset. Där svarade en glad norrlänning att man måste stänga av vattnet centralt och det beror på vilken lägenhet jag har. Jag förklarade då var i huset min lägenhet befinner sig och fick till svar ett bekymrat suckande. Huvudkranen till min lägenhet ligger inte i huset, utan i källaren under Ingeborgs stenar - ett stensliperi i huset bredvid mitt. Och han som äger den lokalen är lite svår att få tag på, eftersom han största delen av sin tid reser runt i världen och letar ädelstenar. Ingen har heller nyckel till lokalen.
Optimist som jag är, tänkte jag att jag kollar om han är där när jag kom hem från jobbet, eller kanske det finns någon lapp med ett telefonnummer på dörren. Det var uppenbart ingen där - mörkt och låst och när jag tittade in genom rutan såg jag bara skräp och säckar. Det fanns dock en lapp på dörren. Den sa att leveranser hänvisas till skrädderiet på andra sidan gatan. Så jag gick till skrädderiet. Där hade de ingen aning, det brukade komma ett paket någon gång då och då, men de visste inte hur man skulle kunna få tag på honom.
Väl hemma tog jag datorn till hjälp och började googla på Ingeborgs stenar. Det resulterade i ett telefonnummer som gick till en fax, samt ett faxnummer som hade upphört utan hänvisning. På ett stensliparforum lyckades jag ta reda på att mannen heter David och att han har skrivit en bok om stenslipning, men den informationen tog mig inte längre. På en deltagarlista från ett stensliparkonvent i Colorado hittade jag en epostadress till denne David så jag slängde iväg ett mail och förklarade min situation. Jag hittade även en adress i Västerhaninge, som på något sätt är kopplad till Ingeborg/David, men när jag ringde dit (efter att ha hittat ett telefonnummer genom Eniro.se) var det en ung tjej på en telefonsvarare på andra sidan luren. Nu hade min optimism avtagit en smula, men jag lämnade ändå ett meddelande utan större hopp om att få svar.
Vad skulle jag då göra. Jo, jag ringde tillbaka till norrlänningen på K. förvaltning och frågade honom om han var helt säker på att min lägenhet var kopplad till systemet under stensliperiet. Han frågade då igen var min lägenhet låg och då visade det sig att han hade missförstått mig och att den kranen satt i källaren i mitt hus, och att han skulle kunna svänga förbi och stänga av den. Ja, men då så! Inga problem, alltså!
Idag ringde han dock tillbaka och föreslog att jag istället skulle ta dit en rörfirma som fryser rören för det skulle nog bli mycket billigare.
Idag är en kille från rörfirman här och fryser rören. Vad som händer med alla mina lämnade meddelanden runt om i världen återstår väl att se. Ingen har hört av sig än i alla fall.