nennemis

På pendeln till jobbet sover jag nästan alltid. Eller så sitter jag och är jättetrött, och varje dag när jag är så trött och vi närmar oss Östertälje, undrar jag hur jag om bara några minuter ska kunna vara en glad och energisk lärare. Det känns omöjligt. Men något händer på väg in i skolan, eller i mitt arbetsrum, eller på väg ner till klassrummet, och det går alltid. Jag kanske inte alltid är jätteenergisk, det är sant, men jag faller inte heller ihop och somnar på katedern. Jag vet inte vad denna förvandling beror på, men det är tur att det händer. Det är svårt att smygsova på lektionerna nu för tiden.

Nu har jag varit och klippt mig. Och färgat ögonfransarna. "Det kan svida lite." Ha! Det var det svidigaste jag varit med om. I 10 minuter satt jag med något som kändes som frätande syra i ögonen. Jag kunde precis känna konturerna av mina ögon, eftersom det sved hela vägen runtom. Jag tänkte på Kafkas I straffkolonin när de skyldiga fick sina brott inristade i ryggen. Från början känner de bara en allmän smärta, men allt eftersom börjar de kunna tyda texten som skrivs in i deras rygg. Jag tänkte också på vad jag trodde var inledningen till Röda rummet när solen som sticker i ögonen jämförs med kniven som öppnar ett ostron. Eller var det en mussla? Det var inte Röda rummet visade det sig - men var har jag då läst det?

Så är det alltså: när smärtan är som värst, kan man ta sin tillflykt till litteraturen. Vackert!

Nu har jag röda ögon, men svarta fransar!