nennemis

Stegen ekar i det annars folktomma trapphuset. Från de opersonliga dörrarna i mörk ek hörs dämpade lägenhetsljud. Fönstren mot bakgården släpper in hösttrötta, dammiga solstrålar, som inte lyckas lysa upp de nötta stegen som leder neråt mot gatan.

När hon når entréplan släcks ljuset plötsligt. Nu blir andra ljuskällor synliga. Glipan i brevinkastet, springan mellan ytterdörrarna, den röda ljusknappen. Hon sträcker ut sin hand för att tända igen, men någon där uppe hinner före. Någon som är på väg ut.

Hon ser sig snabbt om, blir för ett kort ögonblick stående framför dörren. Eftertänksamt. Bara ett par steg och hon skulle vara ute bland männsiskorna igen. Ett drag av beslutsamhet syns i det bleka ansiktet, och hon vänder sig om och tar istället den bakre trappen.

En låst dörr, inte lika utsirad och påkostad. Nycklarna klirrar i hennes hand och det tar några sekunder innan den rätta nyckeln får kolven att hamna i rätt läge. Därute blåser det kallt och ett snöblandat regn har börjat falla från den granitgrå himlen.

Bakgården är mörk och husen reser sig som hotande skuggor över cyklar och kvarglömda sommarmöbler. Långt däruppe syns enstaka upplysta fönster, som påminner om värme, men som gör mörkret här nere än djupare och kallare.

Längst inne i hörnet, där stuprännor trängs, finner hon det hon sökt. Ännu hel men inte längre vit, utan täckt av sot och skräp från multnande löv ligger den, där den länge har legat tålmodigt väntat på denna dag.